När det e något så flyr jag ifrån problemen, det har alltid vart så. Jag flyr ifrån tankarna och tillslut har jag lyckas lura mig själv. Och bortförklaringar kommer krypandes i huvudet och jag ifrågasätter mig själv och mina egna känslor. Jag kanske inbillar mig? Det kanske är jag som är problemet?
Men sen börjar jag fundera över vart det började någonstans? Är det jag som är sådan som person? Vågar jag inte stå upp för mig själv eller har jag blivit påverkad eller formad till detta tankesätt? Hur svårt är det att starta en konversation och lätta hjärtat? Det är ju livsviktigt.
Men sen undrar jag också vart gränsen går? Borde det finnas en gräns? Och vilken gräns är det jag menar? Jag vill bara leva dag för dag och inte blicka in i framtiden, den känns för läskig just nu. Och det som händer då, tar vi då. Det är så jag borde tänka.
Låt inte din inre strid slå ut över ditt liv. Lev ditt liv för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar