Jag önskar bara att jag vore starkare. Men det går bättre och bättre ju duktigare jag blir på att rensa mina tankar. Det är kvällarna som är jobbiga, tankarna angriper mig och knullar mig i huvudet så fort jag släckt lampan.
Ibland har jag låtsas att jag klättrat in i en låda som jag stänger in mig i för att komma undan. Ibland funkar det, ibland inte. Och ibland däckar jag av utmattning efter ha krigat i mitt huvud i en liten stund.
Jag vet inte om jag föredrar detta dock framför första veckan hemma, där jag drömde mardrömmar och vaknade livrädd varje natt. Var nog det sjukaste jag vart med om, snacka om ostabil. Helst undviker jag tidiga kvällar och lägger mig gärna så sent som möjligt. Så sent att det inte längre är sent, utan tidigt.
I takt med ljuset kommer värmen.
Jag önskar dock bara att det inte skulle ha tagits sådan tid. Varför? Ifrån början? Alla minnen som kunde ogjorts. Även om jag försöker fylla dom med sysselsättning och fokus på annat så känns det som allt bara går förbi mig. Igenom.
Men jag försöker iallafall. Vad mer kan jag göra? Jag tar det som det kommer. Orkar inte ens titta in i framtiden i denna situationen heller. Jag vågar inte. Jag är allvarligt talat livrädd.
Men först och främst ska jag försöka hitta tillbaks till mig själv. Finna min plats här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar