Rätt komiskt att jag har varit i exakt denna situationen en gång redan innan, som om att det inte räckte med en gång. Hittade ett gammal inlägg om just denna eländiga och ständiga tomheten. Och att man hela tiden försöker fylla den med allt som man får tag i. Det är så sjukt att det är så. En ständig oro och stress egentligen. Just nu befinner jag mig i en ständig bubbla av rastlöshet.
Låter på mig som om jag blivit överkörd av tåget och nu vaknat upp i koma och försöker återhämta mig. Eller så är det exakt så jag känner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar