Sakta men säkert finner jag ju mig. Jag känner det. Det går bra, sakta men säkert. Allt riktar iallafall åt rätt håll nu, som det inte alls gjorde för några månader sedan. Då var jag fast. Jag trampade och trampade men gled längre ner i skiten, samtidigt som jag kämpade och kämpade för att skydda min fasad mot den verkliga kärleken. Mot dem som verkligen älskade mig.
Den där bubblan alla snackar om, den har väggar av stål. Bara så ni vet.
Tack för att du tog steget.
Den där bubblan alla snackar om, den har väggar av stål. Bara så ni vet.
Tack för att du tog steget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar