"Försöker tappert sjunga ut min ångest, men det blir bara klarare och klarare. Jag stänger mina ögon, för jag vill inte se. Jag har en skrikande fågel i mig som vill flyga ut men jag håller den inne. Håll tyst, jag vill inte höra. Jag vill inte känna. Jag vill inte se. Min tid rinner ur mina händer medans jag med blöta ögon tittar på. Det måste finnas mer."
Skrivet för cirka ett år sedan. Fågeln är fri nu, men ensam istället. Är så trött på låtsas och leta efter nåt som bedövar. Vill känna en långvarig värme istället för glädjen i något rus för stunden. Väntat på ljusare tider länge nu, och jag väntar fortfarande. Men jag vet att det kommer, det är bara det att jag tycker det är dags nu.
Det är bara det att jag saknar mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar