Tänkte förra veckan att jag är så rädd för att skriva om lyckan, för det är kanske då den försvinner. Denna sköra lilla lycka.
Det sprack.
Därför vågar man inte prata om den. För såfort den ligger där och värmer i magen och man vågar berätta om lyckan, ja sekunden senare spyr man upp den och så rinner den ut på gatan och silas bort med regnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar