Sitter på golvet i mitt rum och känns som att jag har en nykter helikopterfylla. Tankarna snurrar i 120 och jag kämpar för att hålla dem på plats. Jag och beslut. Jag har väntat så länge på detta men nu när jag står här vid vägkanten kan jag inte låta bli att hålla mig krampaktigt kvar. Vågar jag hoppa?
Dessa månader med falska skratt och konstiga beslut har gjort mig trött.
Två steg fram, ett steg bak. Två steg fram, tre steg bak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar