Två trappor upp i port 197 rullar Forrest Gump på tv4 i ögonvrån. En mycket bra film. Det tystnar plötsligt och man hör torktumlaren nedifrån tills nästa låt går igång. Kläderna är snart klara. Tittar ut genom fönstret då och då och ser solen vila på träden och löven som dansar i solljuset. Ibland sträcker sig även strålarna in och målar mina väggar med värme.
Känner mig som Pippi Långstrump idag och jag kan inte låta bli att le inombords när jag inser att det kanske är just det här, och kanske just denna stunden jag väntat så himla länge på. Jag kanske är framme.
Läste precis igenom alla blogginlägg ifrån förr och även om det dyker upp minnen som man glömt av, smärtar det inte längre som förut. Utan jag får ett perspektiv över det och känner att jag blir på ett sätt glad över hur bra jag har haft det i vissa tillfällen i mitt tidigare liv. Och på ett sätt stolt över saker jag fått uppleva och den kärleken jag faktiskt känt för någon annan, så tidigt i mitt liv. För jag vet att det är det som gjort mig till den jag är idag.
Och jag antar att det finns en glädje, som är större än sorgen.
Glädjen att minnas dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar